El misionero

Innan påsken blev jag tillfrågad om jag skulle vilja åka iväg på en mission med mitt projekt. Då lät det som en skön grej att göra, åka iväg på lite semester samtidigt som man skulle få massa god mat och förmodligen bo fint i en kyrka. Som jag uppfattade det skulle vi lyssna på missionärerna och lära oss lite om påskens innebörd. I åtanke att mitt projekt är kristet så kunde det ju inte skada att lära sig lite om vad de håller på med.

Här hade det blivit ett litet missförstånd från min sida. Vi skulle inte iväg och träffa missionärer, vi var missionärerna!

Det var till Guaranda missionen var utsatt och det var dit vi kom efter att eleven ”Stalin” terroriserat mig halva resan. Efter 3 månader i Ecuador borde jag ha lärt mig att det inte finns något som god mat eller fina kloster att bo i. Ja klostret var i alla fall ett härbärge och maten torrt hårt bröd. Den kvällen fick jag göra något mycket ovanligt. Vi satt alla i någon typ av rum och läste psalmer då en gammal nunna gav mig ett papper med massor av namn. Efter att kämpat mig genom halva listan med omöjliga namn att uttala slog det mig att det jag läste var namnen på dem som avlidit. Då mådde jag lite dåligt, jag är ju inte ens katolik!

Jag pa missionen, en Salesiano

Detta följdes med att vi äntrade sovsalen, det stank något förfärligt vilket inte var så konstigt då rummet var fyllt av gamla avslagna människor som låg och kved. Sängarna var av typen våningssäng med slitet och smutsigt blå polyester. Det var första gången jag sovit med två tröjor, hoddie, jacka och skor. Den natten sov jag inte gott…

Morgonen efter skulle äventyret börja på allvar. Jag och en av mina elever blev tilldelade en mission i Herapamba. En liten by långt upp i bergen, nära Chimborazo, i andra ord riktigt kallt och primitivt. Den timmes långa färden dit hängde jag längst bak på en stötfångare på en överfull pickupp, var bara att hoppas att den modifierade relingen inte skulle brytas. I byn höll vi en mässa där allt vi sa på spanska fick översättas till quichua. Stora upplevelsen var sovplatsen som vi delade med höns, kycklingar och små råttor. Det jordiga trägolvet täckte vi med lite kartong och en rissäck.

En kristen tradition, att tvatta din grannes fot. Jesus gjorde detta!

Har sov vi

I Ecuador finns en stark tradition där någon får genomföra Jesus korsfästelse. I Quito går de lite längre än vad vi gjorde. Där piskas korsbäraren blodig under sin färd, for oss räckte det med att killen fick släpa korset och fästas vid det. Hur galet det än låter så var det en häftig upplevelse. Det är mer av en folkfest än något annat. Efteråt äts det av Fanescan.

Forberedelse av Fanescan

Vi korsfaste honom pa toppen av berget

Det skulle jag inte ha gjort, tror jag aldrig varit så magsjuk som då. Den natten var förfärlig ville bara hem så fort som möjligt. Vilket var omöjligt där jag befann mig. Fick vänta till den följande dagen då vi återvände till härbärget. Sov hela dagen när jag kom dit. Brydde mig inte om hur smutsigt och äckligt det var, inte heller över parasiterna som endast lever hos uteliggarna fick käka lite av mig.

Min kompanion Christian

Hur eländig jag än var, kunde inte äta på en vecka annat än lite soppa, såg ut som ett skelett så ångrar jag inte resan. Kommer förmodligen aldrig få uppleva något liknande, att leva bland indianerna och dela deras vardag.

Traditionell kladsel for indianerna runt Chimborazo

Indianerna lever ett hart liv i Ecador. Aldern spelar ingen roll utan alla maste arbeta i fälten. Jag belv forskrackt over hur elvaåriga flickors händer hade omvandlats till ruggade manshänder. Dar finns ocksa ruttnande tänder pa var och varannan och en liten unge fastkedjad med en liten duk på varje kvinna. I samhallet blir den ursprungliga befolkningen, Indianerna, utsatta for rasicm. Det ar skammligt att prata Quichua och de ses ned pa som outbildade. Alla "skitiga" arbeten gors av indianerna eller de morkhyade som ar lagst i sammhallet. Sa pa nagot satt ar det inte sa konstigt att manga foredrar livet i bergen. Naturen som omger dem, lugnet och frånvaron av vardagsstressen.

Bergsasnorna verkade inte bry sig om kylan

/ Mathias